Hallux Valgus

Nu sitter jag här med foten i luften och drogad av smärtstillande medel. Blev så gott omhändertagen när jag anlände, den snälla sköterskan gav mig lugnande och Panodil, lade mig på bordet och lade en filt över mig, undrade vilken musik jag vill lyssna på. Sedan gick hon tillbaka en stund till sitt personalmöte där temat var omorganisation och neddragningar. De pratade oroligt med varandra om detta, men tog hand om mig på bästa sätt. Den trevlige fotkirurgen hette Fredrik och hade en ödmjuk AT-läkare med sig som skulle lära sig hantverket. Han förklarade både för henne och mig vad som skulle hända, han märkte ut var bedövningarna skulle sättas på tre ställen. Han verkade lite imponerad av att jag inte rörde en min när han satte i sprutorna. Sedan fick jag vara lite i min egen värld, de satt upp ett insynsskydd, och jag fick Joe Cocker i hörlurarna. De spände åt rejält vid vristen, och konstigt nog var det där jag förnam att de sågade och filade. Av någon anledning kom jag att tänka på pappas fyratimmars "operation" i november, och tårarna började trilla, och jag ville inte att nån skulle se. Så var det klart, jag hade ett stabilt bandage och en strumpa med klack, där jag kan landa istället för på tån. Jag fick sjukskrivning månaden ut, jag tror han hade slagit upp ordet socionom och kollat vad det jobbet gick ut på. Pratade om FK:s restriktivitet. Recept fixade han till apoteket där nere, och jag öppnade asken direkt och svalde. Det gjorde nämligen ont med en gång. Så ivrig blev jag med detta, så jag glömde gå till kassan och betala det morfinliknande medlet...
Så ringde jag min snällaste lillasyster, som kom som ett skott och skjutsade hem mig. Det har värkt, men nu tror jag att jag fått balans på tabletterna och kommit ifatt smärtan.
I alla fall och emedan, som nån sa i min jobbtelefon igår, i alla fall och emedan- gott betyg till den tappra vårdpersonalen!